Jag minns en tävling för länge sen där en tjej klev av isen, storgrät för att hon var så missnöjd, och hennes mamma kom fram för att trösta henne. Först led jag med henne och kände igen mig i att gå av isen efter ett riktigt skitåk, sen hör jag hennes mamma säga "men du slog ju iallafall poängrekord". Hon gick alltså av isen och var fruktansvärt besviken men hon hade aldrig åkt bättre?

 

Lite så kände jag mig efter helgens tävling. Jag gick av isen och var riktigt besviken. Jag var arg i bilen på väg hem och ändå hade jag åkte ett riktigt bra korta och kommit 2:a. Jag blir så förbannad på mig själv när beter mig på det sättet. Jag känner mig lite som ungen med poängrekord som ändå inte var nöjd. Ändå blir jag sådan. Vad kommer helgens tävling betyda om 50 år? Det kommer ju vara en fis i rymden. 

 

Detta gäller inte bara tävlingar utan även skolan, träningar och bland kompisar. Ett fel på ett prov, en stepout på en flip i programmet eller något man sagt fel bland kompisarna, det är inte hela världen. Jag måste på något sätt få in det i min lilla skalle så att jag inte pressar mig till max i allt jag gör. Även om jag just där och då inte känner mig pressad så tror jag att det blir en press i det stora hela. Jag vet inte vad det beror på. Kanske att jag vill alldeles för mycket? Kanske att jag ser för mycket på de stora målen? Jag måste lära mig att se alla de positiva bitarna på vägen och vara nöjd över det jag gör bra. Jag gör saker bra, det vet jag, men jag måste lägga mer fokus på det än på de små misstagen utan betydelse...